Jag gick min vanliga kvällsrunda till fåren och gick sedan in i vår gamla ladugård, där baggarna är installade. Och när jag kommer in till dem ser jag att en av dem ligger på sidan. Död. Vår fina Oliver som köpte in för två höstar sen. Han var snäll och fin och ville alltid bli kliad när man tittade till dem. Det blev jättefina lamm efter honom ifjol och vi såg fram emot att ha kvar honom något år till. Nu blev det inte så.
Varför han dog så plötsligt vet vi inte. Kanske kan det ha varit urinsten. Eftersom det gick så fort. Vi hade varit in till dem mitt på dagen och då märkte vi inget allvarligt. Ändå tycker vi att vi har varit noga med att de har mineral- och saltsten och färskt vatten.
Det kan gå så fort när får blir sjuka och trots att vi ser till dem minst två gånger om dagen så kan alltså sådant här hända. Jag fick senast igår frågan, av en besökare, om det inte känns jobbigt att skicka lamm på slakt. Och nej, det tycker jag inte. Hade jag tyckt att det var jobbigt hade det varit svårt att vara fårbonde. Men när sådant här händer, att ett djur plötsligt dör, utan att jag hunnit med att se och hjälpa. Då är det inte roligt. Trots allt går livet vidare. Tur i oturen är ju i alla fall att han hunnit betäcka sina tackor och kanske kanske så blir det något fint bagglamm efter honom som vi kan spara i hans ställe. Vila i frid Oliver!
Här en bild på alla tre gubbarna som jag tog för bara ett par dagar sedan. Oliver till vänster och så Avve längst fram och ungbaggen, skämtsamt kallad "Farbror Barbro" på grund av sin härkomst, längst bak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar